Tack och lov var ingen som jag kände på plats när explosionerna inträffade, men mina vänner i “Beantown” känner ändå mycket oro.  Det är ofattbart att det här skulle kunna hända i vår kära stad, och dessutom under våra stoltaste lokaltradition– det familevänliga Marathonfirandet.

Jag vet från min erfarenhet från att vara i New York under11:e september att efter en sånt händelse kan känslan av otrygghet och oro–med falska rykten och andra bombhot–fortsätta i flera månader efteråt.

——————————————————

Obama bör lära sig av Bushs misstag

Hur president Barack Obama kommer att hantera krisen under de närmaste dagarna blir avgörande. Hittills har han varit förvånansvärt kortfattad och försiktig i sina uttalanden. Risken finns att han upprepar vissa av George W Bushs misstag efter 11 september, skriver Elizabeth Walentin.

Boston Marathon är en omtyckt familjefest i min hemstad Boston. Denna gång slutade festen i det ofattbara. Bombdådet inträffade på Patriots Day, en lokal helgdag i Massachusetts då skolbarn och ungdomar har ledigt. Själv har jag många glada barndomsminnen från att heja på maratonlöparna längs vägkanten. Nu blir Marathon Monday aldrig mer detsamma för en Bostonbo.

Händelsen innebär även en svår prövning för president Barack Obama. Under mer än fyra år vid makten har Obama inte upplevt något större, fullt genomfört terrordåd. Presidenten har visserligen hanterat både naturkatastrofer, som orkanen Sandy, och skolskjutningar, som Newtown, väl.

Tragedin i Boston är emellertid av en annan karaktär. Bombdåden väcker svåra minnen från 11 september till liv och kräver att Obama kan axla ledarskapet på allvar.

Hur Obama kommer att hantera krisen under de närmaste dagarna kommer att vara avgörande. Risken finns att han upprepar vissa av den förre presidenten George W Bushs misstag efter terrorattackerna den 11 september 2001.

Bush gjorde många, numera välkända, tabbar i sin hantering av 11 september-dåden, från att inte vara tillgänglig direkt efteråt till att ta till kortfattade, hårda och grova ord för tidigt. Hans respons var inte i takt med folks känslor i ett chocktillstånd och matchade inte heller vad den allvarliga situationen krävde. Rollen som vägvisare och talesman föll i stället på New Yorks borgmästare Rudy Giuliani, som blev ”Amerikas borgmästare” i Bushs frånvaro.

Hittills har president Barack Obama varit förvånansvärt kortfattad och försiktig i sina uttalanden kring händelsen. Han har sagt ungefär vad man skulle förvänta sig vid vilken olycka som helst, med mycket standardfraser där han beklagar det inträffade. Retoriskt finns det till och med slående likheter mellan Obamas första korta tal efter Bostonattentaten och Bushs första uttalande efter 11 september – även om Bush var snabbare med att nämna ord som ”terror” och att ”jaga” gärningsmän.

Obama vill förvisso inte spekulera för mycket för tidigt, men det är många amerikaner som efterfrågar ett konkret budskap från presidenten och tydlig vägledning framåt. Därför inväntar många med spänning i dag Obamas första besök i Boston efter händelsen. Han planerar att hålla ett längre tal, där han förhoppningsvis kommer att utveckla sina tankar och planer vidare.

Den svåra balansgång som Barack Obama nu står inför är att visa att han är redo att föreslå konkreta åtgärder, utan att politisera situationen och polarisera folk till höger och vänster för tidigt. Samtidigt bör inte Obama glömma att efter en sådan här tragisk händelse vill amerikaner först och främst ha en ledare som ger stöd, är närvarande och vågar visa känslor. Som kontrast inledde Bush med dålig krishantering direkt efter 11 september och lyckades aldrig hitta den balansen i sitt efterföljande ”krig mot terrorn”.

Nu har Barack Obama chansen att visa att han har det som krävs för att leda amerikanska folket ur en säkerhetskris. Han måste också välja hur mycket han vill koppla detta till sin pågående gräsrotskampanj för en vapenlagsreform efter skolskjutningen i Newtown. Och även hur mycket han vill – eller inte vill – gå i Bushs fotspår när det gäller hur en president ska uttrycka sig i en sådan här krissituation och vilka åtgärder som ska vidtas för att förhindra fler liknande händelser.

Men just nu är Obamas utmaning att inte upprepa de misstag som Bush begick vid terrordåden 2001.

Men att Thatcher var och fortfarande är en politisk idol för kvinnor har också en baksida — hon fick många att tro att man måste ha pärlor och en powersuit för att räknas som tung politiker. Thatcher var premiärminister från när jag var 4 till 14 år, och hon sätter ett spår för mig och en hel generation. Genom Margaret Thatcher fick jag och mina tjejkompisar en tydlig bild av hur en kvinnlig politiker ”borde”  tala och se ut.  Vi som kände mer som ”mjukiskvinnor” trodde att man måste bete sig som en ”järnlady” om man vill stå i maktens centrum.

Och faktum är att kvinnliga politiker i alla partier har svårt att hitta sin roll när de förväntas spela järnlady.  Från media, väljarna, eller politiker själv finns det olika roll som fördelas — från den kaxiga syrran (Sarah Palin), den ansvarsfulla morsan (Hillary Clinton), till den kloka mostern (Maud Olofsson) och den smarta kompisen  (Maria Wetterstrand). Men på någon sätt kan ingen släppa ”järnlady”-förväntningarna som Thatcher skapade.  Blus och pärlor har till och med blivit signatur för en skara av ambitiösa unga kvinnliga politiker åt höger.

Nu när Thatcher inte är med oss längre, börjar jag fundera om hennes arv kommer att vara kvar när dagens unga tjejer växer upp och letar politiska förebilder. Kommer det fortfarande vara Thatcher de har i huvudet när de tänker på hur man ska vara en stark politiker? Finns det ingen plats för lite ”soft power” (för att citera Joseph Nye från min alma mater Kennedy School) istället för järngrepp när det gäller hur man leder och förhandlar? Risken finns att vi förlorar begåvade kvinnor som potentiella politiker — särskilt när vi förmedlar budskapet att politik är ett spel som passar bäst för dem som är en järnlady.

Jag kommer fortfarande ihåg min första bokrea i Sverige för exakt 15 år sedan. Jag var utbytesstudent i Uppsala, och längtade efter att köpa några nya böcker på engelska för att pigga upp en trist vintertillvaro. Men jag levde på studentbudget och dollarskursen var låg. Varje dag gick jag förbi bokhandeln och köpte ingenting. Men till slut gav jag upp. En dag i februari gick jag in och köpt en hel bunt av fina dyra böcker. Butiken var ovanligt lugn, troligtvis p.g.a. av något som ingen hade berättat för mig— bokrean skulle börjar NÄSTA DAG.

Tack och lov, nu förstår jag konceptet lite bättre om en återkommande bokrea. Följande böcker finns för under 100 spänn på Akademiskas rea i år:

• ”Familjen, politiken, kärleken” av Edward M ”Ted” Kennedy 
• ”Familjen Kennedy” av Lennart Pehrson 
• ”Den sårbara makten” av Erik Åsard

På Hedengrens engelska rea kan man få koll på politiska maktspel från tidigare århundraden, i de här hyllade reaböckerna:
• ”American Heroes: Profiles of Men and Women Who Shaped Early America” av Edmund S. Morgan
• “The War Lovers: Roosevelt, Lodge, Hearst, and the Rush to Empire, 1898’’ av Evan Thomas

Tänkte passa på att tipsa om några andra politiska böcker jag läste nu under hösten i San Francisco. Alla finns på bokus.com till helt OK priser, dock inte på bokrea.

• ”Den amerikanska högern” av Martin Gelin, som dessutom är Augustnominerad 2012.
• ”As Texas Goes…-How the Lone Star State Hijacked the American Agenda” av Gail Collins.
Läs tillsammans med Martin Gelins bok.
• ”The Obamas” av Jodi Kanter. Lite hemmafrontsintrig bakom kulisserna.
• “What Really Happened—John Edwards, Our Daughter, and Me” av Rielle Hunter. Mer hemmafrontsdrama, den här gången kring John Edwards otrohetsskandal. Jag erkänner jag har läst alla böcker som handlar om John Edwards (som nästan blev vicepresident under John Kerry.)
• “Game Change: Obama and the Clintons, McCain and Pailn, and the Race of a Lifetime” av John Heilimann och Mark Halperin. En klassiker men även min absoluta favorit bland politiska böcker. Värd att läsa om och om igen!

Och till sist ser jag fram emot att läsa den här boken som jag nyligen fick i samband med medverkan i SVT Agenda:

• “Till varje pris”, av Mathias Sundin. Min SvD-USA panel- kollegas bok är troligtvis den första svensk-amerikanska kongressledamot-thriller.

Det har varit en hård debatt de senast åren om USAs invandringspolitik. Det uppskattas finnas 11 miljoner ”olagliga”, eller rättare sagt, icke-dokumenterade, invandrare i USA, fler än hela Sveriges befolkning. De är personer som jobbar och bidrar till amerikanska samhället men har få rättigheter när det gäller sjukvård, studielån med mera.

Republikanerna har motarbetat varje försök för att modernisera och humanisera immigrationspolitiken. Istället kommer krav på högre murar och hårda tag, både från teaparty aktivisterna och politiker från gränsdelstaterna som Arizona.  Försök att lagstifta Dream Act i kongressen (en väg till permanenta uppehållstillstånd till barn av icke-dokumenterade invandrare)  har inte nått hela vägen än.

Men faktum är att det republikanska partiet måste förändras för att överleva. Deras budskap har inte hängt med den dramatiska demografiska utvecklingen i USA den senaste 20 åren. För 20 år sedan var USAs väljarkår 87% vit, idag har den andelen sjunkit till 72%. Samtidigt har antalet väljare med latino, asiatiskt, afro-amerikanskt, och ”blandat” ursprung vuxit kraftigt.

Men det republikanska partiet kör envist på med en plattform som låtsas som vita medelklass män är deras enda avgörande väljaregrupp. Det går inte längre att tro att en hård ton om invandring (samt negativ syn på rätten till abort och homosexuella äktenskap) ska fiska fram fler röster.

Obama vann 70 procent av latinorösterna (12 miljoner väljare). 93 procent av svarta väljare. 73 procent av Asiatisk-amerikaner. 63 procent av väljarna i åldern 18-34 år. När Reagan var president hade han starkast stöd från väljare under 30, men i höstas fick Obama 1,25 miljoner mer röster från ungdomar än han fick 2008. Och mönstret kommer bara att fortsätta–den senaste folkräkningen visar att mer än hälften av alla nyfödda amerikaner  är icke-vita ”minoriteter.”

Det är dags för republikanerna att våga släppa restriktiv immigrationspolitik som en av sina paradfrågor. Annars riskerar de att förlora i flera val framöver. Republikanernas syn på invandrarfrågor har fått flera minoriteter att fly partiet. Vilken betyder att de missar potentiella röster från latinoväljare som skulle kunna gilla resten av deras budskap. Faktum är att många latinoväljare är katoliker, småföretagare, socialt konservativa—karäkteristik och värderingar som borde kunna få dem att bli republikanska kärnväljare. Både George W. Bush och Jeb Bush förstod det, och lyckades berätta ett budskap som tilltalade spansktalande väljare.

Vem ska leda partiet i framtiden?

Det republikanska partiet är splittrat och letar efter en egen Obama som ska inspirera en ny generation väljare. Nästan alla partiets stjärnor de senaste åren har varit unga, oerfarna, men med intressant personlig bakgrund—från Sarah Palin till Bobby Jindal till Ted Cruz till Marco Rubio. Är det bara ”tokenism”eller har dessa unga politiker möjligheter att mobilisera en multikulturell väljarkår och väcka hopp som Obama?

Just nu är det Marco Rubio—som fick äran att hålla republikanernas officiella svarstal till State of the Union-talet— som står i fokus som partiets framtidsstjärna. Även om immigrationspolitik blir en särskilt svår balansfråga för honom med tanke på hans egna kubanska ursprung, samtidigt som han står nära högerflygen i partiet. Om Rubio kommer att lyckas som kandidat i 2016, måste han och republikanerna ta ett nytt tonläge som är anpassat till det demografiska skiftet i USA.

Hur kan man rädda det republikanska partiet?  Ikväll kommer jag diskuterar det vidare på SVT Agenda tillsammans med Mathias Sundin, min kollega från Svenska Dagbladets USA-panel.

Även de flesta amerikaner är lediga under denna röda måndag och även om Washington bjuder på en folkfest inklusive underhållning från Beyoncé, kommer eventet att vara betydligare mindre storslaget än Obamas första installation för fyra år sedan. Då var det 1,8 miljoner åskådare på hans stora tal, jämfört med de 600 000-800 000 som förväntas nu på måndag. För fyra år sedan höll han 10 balar, nu blir det bara två officiella tillställningar.

Det är vanligt att den andra installationen blir lite mer nedtonad, särkilt nu när man inte vill hålla ett påkostat event mitt i ett ekonomiskt svårt läge. Man får en känsla att Obama bara vill få ceremonin överstökad, så han kan fortsätta med det viktigaste arbete under den nya mandatperioden. Även bland hans supportrar finns det en lugnare attityd. Man är glad att Obama blev återvald, men har en mer realistisk syn idag på hans möjligheter och begränsningen i presidentens makt.

Tro, framtid, och Obamas chans

Teman på installationsceremonin är ”Faith in America’s Future”. Vad Obama kommer att säga i hans stora installationstal är ännu hemligt, men räkna med en hel del snack om hur han tror om USAs framtid. Jag hoppas att få höra både en svepande vision och konkreta idéer om vad Obama vill åstadkomma under andra mandatperioden, och inte bara tomma ord och plattityder.

För det är nu som Obama har största möjligheter att lägga fram en ny vision.  Efter hans övertygande valseger (där han vann med 5 miljoner mera röster än Romney, inklusive segrar i delstaterna som Virginia och New Hampshire som alla var säkra tillhörde Romney) är det ett optimalt tillfälle för Obama att driva fram nya förslag. Han har fått förnyat förtroende, nominerat nya ministrar och kommer att möta en ny kongress. Det är den perfekt tidpunkten att ge en ambitiös plan, innan han blir en ”lame duck” i slutet av mandatperioden.

Vad har han för utmaningar?

Ekonomi. Miljö. Sociala klyftor. Skuldtaket. Obama har flera väldigt stora utmaningar framför sig i den andra mandatperioden. Men efter Newtown-händelsen och efter att han knappt nämnde vapenfrågor de senaste fyra år, är det vapenpolitik som står högst på agendan, särskilt bland demokraterna. Obama lanserade nyligen 23 ”executive actions” (verkställande åtgärder) som kan förändra vapenpolitik. Meningen är delad om dessa åtgärder är för ambitiösa eller inte går tillräckligt långt. Samtidigt påpekar många att förändring i vapenpolicy kräver lagändring i kongressen. Det kommer att bli svårt att få igenom när många ledamöter står inför återval i distrikt som gillar vapen.

Ett nytt lag sätter tonen

I samband med att Obama kommer att ta upp nya frågor, kommer han jobba med ett nytt lag av kabinettsministrar och seniorstab som tar över när andra har slutat. Och det är svårt att missa att hans nya lag är väldigt vitt och manligt. Många är besvikna över det, även om vissa hävdar att det återspeglar verkligheten i Washington med få kvinnor i seniora tjänster.  Obama bemötte kritiken nyligen på en presskonferens och sade att man måste väntar innan man drar den slutsatsen. Men även under hans första mandatperiod jobbade han med en väldigt insulär grupp av rådgivare. Det har knappast varit den öppna, mångfald, jobba-över-olika-gränser kultur man skulle förväntat sig från Obama.

Hillary Clinton är en mäktig kvinna som slutar och kommer att vara saknad. Hennes tänkbara efterträdare skulle vara den svarta protégée Susan Rice men republikanskt maktspel bakom scenen gjorde att John Kerry fick posten. Vad Hillary kommer att göra nu istället är en spännande fråga – kommer hon ställa upp i presidentvalet 2016 efter att hon har vilat sig färdigt och kanske skrivit en ny bok?

——————–

Själv har jag just återvänt från USA. Du kan höra mitt färska intryck idag om installationen och läget inför Obamas andra mandatperiod nu på måndag på SVT Gomorron Sverige, eller efteråt på SVT Play.

Nu efter den tragiska händelsen i grundskolan i Newtown, Connecticut finns den en ny vilja för en stor förändring i vapenlagarna. Det kommer även nya frågor om varför Obama inte har prioriterade vapenfrågor tidigare. Även om Obama hyllades för sitt känslomässiga tal direkt efter skolskjutningen, var det flera som noterade att han lät väldigt ospecifik när han sade ”We’re going to have to come together and take meaningful action to prevent more tragedies like this.”

Själv har jag haft personlig erfarenhet av vad händer när en mental instabil gärningsman får tag i en pistol och tar den till en skola. Så förlorade jag en nära vän 1996, som blev bara 19 år. När jag var utbytesstudent i fridfulla Sverige året därpå, kände jag en viss befrielse.  Här kunde jag våga ta konflikt med bråkiga människor, och chansen var rätt låg at de skulle vara beväpnade. Det är förstås en falsk trygghet—som vi har sett från Utøya kan hemska masskjutningar hända även på skandinavisk mark.

Nästa vecka åker jag ner till Texas—en ”concealed handgun” delstat med en kärlek för vapenrätt. Det kommer bli intressant att se om händelsen i Newtown bli en tankeställare eller inte för alla de vapensupportrar jag känner där. Och även om–och hur– Obama tar chansen att föreslå hårdare vapenregler de närmaste veckorna.

Now top Swedish Dems have their own internal-use-only video that has mysteriously reappeared. And this one hurls enough racist, sexist language around that is guaranteed to offend half of Sweden. If the 47% video put a small dent in Romney’s campaign, this SD video puts a huge hole in the party.

This video is so truly awful that I couldn’t stomach watching it more than once. It was a painful reminder of all the late-night encounters I have had over the years with drunk Swedes—from an Uppsala classmate who told me to go back where I came from, to a Gamla Stan neighbor who slammed a door in my face.

In fact, all of us immigrants have been in the same kind of verbal arguments that Soran Ismail found himself in with the SD bully crew of Erik Almqvist, Kent Ekeroth and Christian Westling.  (Although Soran kept his cool better than I do in these situations.) None of us are immune to it, even the blond haired, blue-eyed folks like myself—at some point our accent or our actions give us away.

Which makes statements in the video like “Bete dig som en svensk….här är mitt land.” all the more ironic. The only über-Swedish behavior I could find in this video was being aggressive and intoxicated. Walk around Stureplan late at night and you will see that Swedes are world champions at this behavior.

And now Jimmy Åkesson (aka “I’m-just-a-nice-regular-guy-like-you-with-a-sambo-and-a-cat”) is out there saying we shouldn’t view this video as a politically-motivated tirade. It happened before the bullies in question matured into the upstanding riksdagsledamöter they are today. But what politicians do and say before they are elected (and how much they lie about it) obviously ought to play into our trust of them.

At the very least, we are seeing SD for the party of hooligans that it truly is. Romney’s 47% video was so explosive since it showed how a candidate softened extreme views to reach a broader audience. The SD video does this and so much more.

Även om han vann är det viktigt att komma ihåg att det inte var för att Obama drev den perfekta kampanjen. Han gjorde några taktiska misstag, precis som alla valkampanjer. Jag tänker främst på hur Obama saknade en övergripande berättelse, väntade så länge med att tydliggöra för väljarna vad han hade åstadkommit, och lät Romney få övertaget under den första debatten. Och samtidigt var inte Romneys kampanj helt usel, de var mycket mer välorganiserade och flitiga i sociala media än McCain för fyra år sedan.

Men till slut gav Obama bättre argument än Romney vad han vill göra för landet. Sedan finns det många andra anledningar till att Obama vann—från en mer etniskt mångfaldig väljarkår till ”kvinnofrågor” som blev avgörande.

3 saker jag lärde mig från presidentvalet 2012

Nu med lite tid för eftertanke (passande nog i en vacker redwood-skog under helgen här i Kalifornien) har jag försökt att komma på mina egna ”take-aways”  efter presidentvalkampanj en 2012. Det är så mycket lärdomar från det här valet, och förhoppningsvis mycket man kan använda även i svenska valet 2014.

1.       Ja, ett omval kan bli riktig spännande

Det fanns stunder när vi alla klagade att valet 2012 inte var riktigt intressant som valet 2008. Vi saknade dramatiska game-changers som avslöjande av Sarah Palin som vice-presidentkandidat var för fyra år sedan. Efter  en långdragen primärvalskampanj och några sega månader för Obama, kunde det här valet kännas sömnigt ibland. Det blev inte bättre av att både Romney och Obamas kampanj var så ”calculated” och försiktigt runt media, så att ingen vågade göra något riktigt intressant utspel.

Men till slut blev det ett riktigt spännande val ändå. Hur skulle 47%-uttalandet, orkanen Sandy, och Obamas första debatt påverka valresultat? Hur skulle osäkra väljare rösta i nyckeldelstaterna? Det finns överraskning även i ett omval, så att man som politisk strateg bli riktigt nervös på valvakan.

 2.       Pengar är inte alltid avgörande, det är ”ground-game” som gäller

Under hela valet har vi pratat om ”super-pacs ”och deras betydelse, och hur rekordmycket pengar skulle gå till negativt reklam på delstatsnivån.  Men till slut är det inte vad folk ser på TV och läser i sociala media som helt styr hur de röstar. Utan det är fortfarande den gamla hederliga personliga kontakten som gäller.

Det kallas för ”ground game” och det är det som är Obamas styrka. Hans kampanj öppnade upp flest lokalkontor, knackade på flest dörrar, och ringde flest samtal. Hans kampanj använde kvantitativa metoder och vetenskapliga modeller för att nå rätt väljare, gata för gata.

3.       Lita inte på experterna på TV

 De experter som kommenterar valet på TV kan ha fel. Det såg vi med alla republikanerna som uttalade sig på Fox News, som var helt säkert att Romney hade fått övertag de sista veckorna. Mest minnesvärt var Karl Rove och hans påstående på valnatten.

Som medieexpert är man där för att spela en viss roll—utifrån både vem du själv representerar och vad producenten är ute efter. Det förväntas ett visst budskap, och efter ett tag börjar man säga samma sak om och om igen. Jag märkte det själv när jag fick själv chansen att vara i studion under valnatten. Det är svårt att kommer med riktig djup, ärlig analys i ett uppstyrt format. Risken är att man tror för mycket på experterna och glömmer bort väljarna.

—-

Nu när valet är slut kommer jag skriver ännu mer om svensk politik, särskilt när det finns kopplingar till amerikansk PR och politik. Så kika in på Stockholm Yankee senare för mer analys om vad händer inom S, SD, och de andra partier utifrån en amerikansk perspektiv.

Vita huset: Dagen innan valet

Det blir särskilt intressant nu på slutet för att det inte alls är säkert vad som kommer att hända under valnatten. Det ser bra ut för Obama, men det kan bli otroligt jämt, och ingen vill återupprepa ett scenario som vid Gore/Bush-valet 2000. Men återigen är några få delstater extremt avgörande i vem som vinner valet.

Hur tänker osäkra väljare i viktiga delstater?

Jag pratade väldigt länge på telefon med en osäker väljare i Wisconsin i förrgår när jag volontärjobbade i Obamas lokalkontor här i San Francisco. Hon hade verkligen svårt att bestämma sig, och var den klassiska mittenväljare alla är ute efter. Hennes man hade redan bestämt sig att rösta på Romney och hon själv  hade röstade mest för republikanerna  med undantag för Obama 2008. Men nu var hon besviken på Obama. Hon var långtidssjukskriven, men hon förstod inte Obama-care eller varför han drev igenom reformen. Hon hade sett högerkantens propagandabild där Obama “bugar för muslimerna” och var orolig att Obama “bryr sig mer om muslimska länder än vårt eget.” Men samtidigt tyckte hon att Romney inte är särskilt smart eller vettig, och att han ändrat åsikter hela tiden.  Hon vill  inte att Romney blir någon “docka för andra, precis som Bush.” Jag gjorde mitt bästa för att övertyga henne om fördelarna med Obama, men det är inte lätt. Hennes röst och rösterna av så många andra väljare som inte har bestämt sig kommer att bli viktig på valdagen.

På väg till Washington

Inom kort åker jag till Washington där jag kommer att kommentera valet under valnatten för både SVT och SRs räkning från deras studior där. SvD kommer även att ha en extra-stora bilaga under dagen, där jag och USA-panelen är med. Och jag kommer att twittra på @stockholmyankee så mycket det går! Vi ses och hörs på valnatten—och may the best man win!

Jag var på Obamas San Francisco-kontor igen idag och allt var lugnt på ytan. Det var lika mycket aktivitet som vanligt och det var som vilken dag i slutspurten som helst. Medan solen sken utanför, ringde jag upp osäkra väljare i Ohio. (Och endast en person jag pratade med nämnde stormen.) Men bakom kulisserna av kampanjen pågår febril aktivitet att ställa in aktiviteter och omdirigera resurser.

Utifrån ett kampanjperspektiv är det här en mardrömssituation. Mitt i slutspurten av ett väldigt jämt val blir det plötsligt väldigt svårt att nå vissa väljare—det finns fortfarande mycket problem med el, transport, och kommunikation i stormområdet. Sedan är det också svårt att hitta rätt ton i budskapet till väljare som har blivit personligt drabbade. Negativa attacker fungerar inte längre, men inte heller överdrivna välgörenhetsinsatser.

Det har varit mycket spekulation om stormen gynnar Obama eller Romney. Svaret är att det svårt att förutse, och det beror på vilken perspektiv man har. Man kan säga att nu blir det svårare för folk att gå ut och rösta i förtid eller på valdagen, och det kan bara vara till republikanernas fördel. Eller kan man säga att nu börjar paniken på allvar kring klimatförändringar och att stormen därför är till demokraternas fördel. Man kan säga att stormen hjälpa Romney när kampanjarbete står stilla, eftersom han just fått övertaget i opinionsundersökningarna. Eller man kan säga att stormen hjälper Obama, eftersom ingen kommer att se “federal government” som fiende igen efter statens insatsen.

Obama har fördelen att han kan återvänder  från rollen som kandidat till rollen som USAs ”commander in chief.” Det är inte läge just nu för brandtal och bussresor genom mellanvästern, utan krishantering och samarbete med FEMA (vårt räddningsverk) och delstaternas ledningar. Chris Christie, som är guvernör i det stormdrabbade New Jersey, har nu blivit en av Obamas största supportrar. Än så länge har Obama hanterat situationen helt rätt. Men det finns alltid svårigheter för en sittande president att visa rätt respons, både för Bush den äldre under orkanen Andrew, och George W Bush under Katrina.

Samtidigt ligger Romney rätt lågt just nu,  vilket också är rätt respons. Han är inte sittande president så det är svårt för honom att visa ledarskap i den här situationen. Några av hans kampanjkontor samlar in pengar och utrustning för att stödja stormens offer (vilket fått blandad kritik). Det var också bra att han ställde in sina kampanjevent under gårdagen. Innan han gjort det var det konstigt att se honom hålla sina kampanjtal på TV samtidigt som man följde stormens utveckling.

Hur som helst är det tråkigt att valets “October Surprise” har drabbat så många. Jag tänker på mina kompisar och familjen på andra sidan USA, samtidigt som jag jag skriver från ett soligt och dimmigt San Francisco. Det blir intressant att se vad stormen kommer att betyda för valdagen om mindre än en vecka.