Tag Archives: Romney

Högre murar och hårda tag funkar inte längre för republikanerna

by

Det var ett ögonblick under Barack Obamas ”State of the Union”-tal i veckan, som presidenten inte längre pratade till TV-tittarna därhemma, utan vände sig till republikanerna i salen. I en desperat vädjan, sade han ”Skicka mig ett lagförslag med en omfattande invandringsreform  och jag kommer att skriva under det. Låt oss få det gjort.”

Det har varit en hård debatt de senast åren om USAs invandringspolitik. Det uppskattas finnas 11 miljoner ”olagliga”, eller rättare sagt, icke-dokumenterade, invandrare i USA, fler än hela Sveriges befolkning. De är personer som jobbar och bidrar till amerikanska samhället men har få rättigheter när det gäller sjukvård, studielån med mera.

Republikanerna har motarbetat varje försök för att modernisera och humanisera immigrationspolitiken. Istället kommer krav på högre murar och hårda tag, både från teaparty aktivisterna och politiker från gränsdelstaterna som Arizona.  Försök att lagstifta Dream Act i kongressen (en väg till permanenta uppehållstillstånd till barn av icke-dokumenterade invandrare)  har inte nått hela vägen än.

Men faktum är att det republikanska partiet måste förändras för att överleva. Deras budskap har inte hängt med den dramatiska demografiska utvecklingen i USA den senaste 20 åren. För 20 år sedan var USAs väljarkår 87% vit, idag har den andelen sjunkit till 72%. Samtidigt har antalet väljare med latino, asiatiskt, afro-amerikanskt, och ”blandat” ursprung vuxit kraftigt.

Men det republikanska partiet kör envist på med en plattform som låtsas som vita medelklass män är deras enda avgörande väljaregrupp. Det går inte längre att tro att en hård ton om invandring (samt negativ syn på rätten till abort och homosexuella äktenskap) ska fiska fram fler röster.

Obama vann 70 procent av latinorösterna (12 miljoner väljare). 93 procent av svarta väljare. 73 procent av Asiatisk-amerikaner. 63 procent av väljarna i åldern 18-34 år. När Reagan var president hade han starkast stöd från väljare under 30, men i höstas fick Obama 1,25 miljoner mer röster från ungdomar än han fick 2008. Och mönstret kommer bara att fortsätta–den senaste folkräkningen visar att mer än hälften av alla nyfödda amerikaner  är icke-vita ”minoriteter.”

Det är dags för republikanerna att våga släppa restriktiv immigrationspolitik som en av sina paradfrågor. Annars riskerar de att förlora i flera val framöver. Republikanernas syn på invandrarfrågor har fått flera minoriteter att fly partiet. Vilken betyder att de missar potentiella röster från latinoväljare som skulle kunna gilla resten av deras budskap. Faktum är att många latinoväljare är katoliker, småföretagare, socialt konservativa—karäkteristik och värderingar som borde kunna få dem att bli republikanska kärnväljare. Både George W. Bush och Jeb Bush förstod det, och lyckades berätta ett budskap som tilltalade spansktalande väljare.

Vem ska leda partiet i framtiden?

Det republikanska partiet är splittrat och letar efter en egen Obama som ska inspirera en ny generation väljare. Nästan alla partiets stjärnor de senaste åren har varit unga, oerfarna, men med intressant personlig bakgrund—från Sarah Palin till Bobby Jindal till Ted Cruz till Marco Rubio. Är det bara ”tokenism”eller har dessa unga politiker möjligheter att mobilisera en multikulturell väljarkår och väcka hopp som Obama?

Just nu är det Marco Rubio—som fick äran att hålla republikanernas officiella svarstal till State of the Union-talet— som står i fokus som partiets framtidsstjärna. Även om immigrationspolitik blir en särskilt svår balansfråga för honom med tanke på hans egna kubanska ursprung, samtidigt som han står nära högerflygen i partiet. Om Rubio kommer att lyckas som kandidat i 2016, måste han och republikanerna ta ett nytt tonläge som är anpassat till det demografiska skiftet i USA.

Hur kan man rädda det republikanska partiet?  Ikväll kommer jag diskuterar det vidare på SVT Agenda tillsammans med Mathias Sundin, min kollega från Svenska Dagbladets USA-panel.

 

 

 

 

Sverigedemokraterna and their 47 percent problem

by

Turns out that, just like Romney, Sverigedemokraterna have their own 47% problem. You remember Romney’s  for-party-eyes-only video that emerged months after it was secretly filmed. With its dismissive language about entitlement, it managed to insult half of the US population.

Now top Swedish Dems have their own internal-use-only video that has mysteriously reappeared. And this one hurls enough racist, sexist language around that is guaranteed to offend half of Sweden. If the 47% video put a small dent in Romney’s campaign, this SD video puts a huge hole in the party.

This video is so truly awful that I couldn’t stomach watching it more than once. It was a painful reminder of all the late-night encounters I have had over the years with drunk Swedes—from an Uppsala classmate who told me to go back where I came from, to a Gamla Stan neighbor who slammed a door in my face.

In fact, all of us immigrants have been in the same kind of verbal arguments that Soran Ismail found himself in with the SD bully crew of Erik Almqvist, Kent Ekeroth and Christian Westling.  (Although Soran kept his cool better than I do in these situations.) None of us are immune to it, even the blond haired, blue-eyed folks like myself—at some point our accent or our actions give us away.

Which makes statements in the video like “Bete dig som en svensk….här är mitt land.” all the more ironic. The only über-Swedish behavior I could find in this video was being aggressive and intoxicated. Walk around Stureplan late at night and you will see that Swedes are world champions at this behavior.

And now Jimmy Åkesson (aka “I’m-just-a-nice-regular-guy-like-you-with-a-sambo-and-a-cat”) is out there saying we shouldn’t view this video as a politically-motivated tirade. It happened before the bullies in question matured into the upstanding riksdagsledamöter they are today. But what politicians do and say before they are elected (and how much they lie about it) obviously ought to play into our trust of them.

At the very least, we are seeing SD for the party of hooligans that it truly is. Romney’s 47% video was so explosive since it showed how a candidate softened extreme views to reach a broader audience. The SD video does this and so much more.

En vecka senare: Lärdomar från presidentvalet

by

Nu har mer än en vecka gått. Och jag och många amerikaner har all anledning att vara glad—Obama fick fortsatt förtroende!  Jag har själv haft en intensiv och givande vistelse i Washington, där jag kommenterade valet för SVTs och SRs räkning. Det var en speciell känsla att vara mitt i livesändningen på P1 under Obamas historiska segertal, ett tal som nästan fick mig att få tårar i ögonen. Obama den retoriska hjälten var tillbaka, och förhoppningarna är stora att han kan bli en starkare ledare framöver.

Även om han vann är det viktigt att komma ihåg att det inte var för att Obama drev den perfekta kampanjen. Han gjorde några taktiska misstag, precis som alla valkampanjer. Jag tänker främst på hur Obama saknade en övergripande berättelse, väntade så länge med att tydliggöra för väljarna vad han hade åstadkommit, och lät Romney få övertaget under den första debatten. Och samtidigt var inte Romneys kampanj helt usel, de var mycket mer välorganiserade och flitiga i sociala media än McCain för fyra år sedan.

Men till slut gav Obama bättre argument än Romney vad han vill göra för landet. Sedan finns det många andra anledningar till att Obama vann—från en mer etniskt mångfaldig väljarkår till ”kvinnofrågor” som blev avgörande.

3 saker jag lärde mig från presidentvalet 2012

Nu med lite tid för eftertanke (passande nog i en vacker redwood-skog under helgen här i Kalifornien) har jag försökt att komma på mina egna ”take-aways”  efter presidentvalkampanj en 2012. Det är så mycket lärdomar från det här valet, och förhoppningsvis mycket man kan använda även i svenska valet 2014.

1.       Ja, ett omval kan bli riktig spännande

Det fanns stunder när vi alla klagade att valet 2012 inte var riktigt intressant som valet 2008. Vi saknade dramatiska game-changers som avslöjande av Sarah Palin som vice-presidentkandidat var för fyra år sedan. Efter  en långdragen primärvalskampanj och några sega månader för Obama, kunde det här valet kännas sömnigt ibland. Det blev inte bättre av att både Romney och Obamas kampanj var så ”calculated” och försiktigt runt media, så att ingen vågade göra något riktigt intressant utspel.

Men till slut blev det ett riktigt spännande val ändå. Hur skulle 47%-uttalandet, orkanen Sandy, och Obamas första debatt påverka valresultat? Hur skulle osäkra väljare rösta i nyckeldelstaterna? Det finns överraskning även i ett omval, så att man som politisk strateg bli riktigt nervös på valvakan.

 2.       Pengar är inte alltid avgörande, det är ”ground-game” som gäller

Under hela valet har vi pratat om ”super-pacs ”och deras betydelse, och hur rekordmycket pengar skulle gå till negativt reklam på delstatsnivån.  Men till slut är det inte vad folk ser på TV och läser i sociala media som helt styr hur de röstar. Utan det är fortfarande den gamla hederliga personliga kontakten som gäller.

Det kallas för ”ground game” och det är det som är Obamas styrka. Hans kampanj öppnade upp flest lokalkontor, knackade på flest dörrar, och ringde flest samtal. Hans kampanj använde kvantitativa metoder och vetenskapliga modeller för att nå rätt väljare, gata för gata.

3.       Lita inte på experterna på TV

 De experter som kommenterar valet på TV kan ha fel. Det såg vi med alla republikanerna som uttalade sig på Fox News, som var helt säkert att Romney hade fått övertag de sista veckorna. Mest minnesvärt var Karl Rove och hans påstående på valnatten.

Som medieexpert är man där för att spela en viss roll—utifrån både vem du själv representerar och vad producenten är ute efter. Det förväntas ett visst budskap, och efter ett tag börjar man säga samma sak om och om igen. Jag märkte det själv när jag fick själv chansen att vara i studion under valnatten. Det är svårt att kommer med riktig djup, ärlig analys i ett uppstyrt format. Risken är att man tror för mycket på experterna och glömmer bort väljarna.

—-

Nu när valet är slut kommer jag skriver ännu mer om svensk politik, särskilt när det finns kopplingar till amerikansk PR och politik. Så kika in på Stockholm Yankee senare för mer analys om vad händer inom S, SD, och de andra partier utifrån en amerikansk perspektiv.

 

Vita huset: Dagen innan valet

En lång valkamp når sitt slut

by

Det som känns som världens längsta kampanj nästan har nått sitt slut. För en som jag som verkligen lever för kampanjstrategi är det ofattbart att det amerikanska presidentvalet 2012 snart är över. Det har varit en långdragen kamp med många intressanta karaktärer (vem kan glömma Herman Cain?) och två kandidater som båda har drivit väldigt välorganiserade och försiktiga kampanjer. Vi fick ingen stora omorganisationer varken inom Obamas eller Romneys kampanjstaber (som t ex både Hillary Clinton och John Kerry gjorde i sista stunden.) Vi fick inte heller några överraskande game-changers den här gången på Sarah Palin-nivån. Istället fick vi en långdragen kamp utan dramatiska berg och dalar, men ändå en spännande valsäsong.

Det blir särskilt intressant nu på slutet för att det inte alls är säkert vad som kommer att hända under valnatten. Det ser bra ut för Obama, men det kan bli otroligt jämt, och ingen vill återupprepa ett scenario som vid Gore/Bush-valet 2000. Men återigen är några få delstater extremt avgörande i vem som vinner valet.

Hur tänker osäkra väljare i viktiga delstater?

Jag pratade väldigt länge på telefon med en osäker väljare i Wisconsin i förrgår när jag volontärjobbade i Obamas lokalkontor här i San Francisco. Hon hade verkligen svårt att bestämma sig, och var den klassiska mittenväljare alla är ute efter. Hennes man hade redan bestämt sig att rösta på Romney och hon själv  hade röstade mest för republikanerna  med undantag för Obama 2008. Men nu var hon besviken på Obama. Hon var långtidssjukskriven, men hon förstod inte Obama-care eller varför han drev igenom reformen. Hon hade sett högerkantens propagandabild där Obama “bugar för muslimerna” och var orolig att Obama “bryr sig mer om muslimska länder än vårt eget.” Men samtidigt tyckte hon att Romney inte är särskilt smart eller vettig, och att han ändrat åsikter hela tiden.  Hon vill  inte att Romney blir någon “docka för andra, precis som Bush.” Jag gjorde mitt bästa för att övertyga henne om fördelarna med Obama, men det är inte lätt. Hennes röst och rösterna av så många andra väljare som inte har bestämt sig kommer att bli viktig på valdagen.

På väg till Washington

Inom kort åker jag till Washington där jag kommer att kommentera valet under valnatten för både SVT och SRs räkning från deras studior där. SvD kommer även att ha en extra-stora bilaga under dagen, där jag och USA-panelen är med. Och jag kommer att twittra på @stockholmyankee så mycket det går! Vi ses och hörs på valnatten—och may the best man win!

När valets “October Surprise” blir en storm

by

I en amerikansk valkampanj måste man vara förberedd för en “game changer” i sista stund som kan påverka valets resultat. Det kallas för”October Surprise”, och i år har det blivit en överraskning som ingen kunde ana—superstormen Sandy som har drabbat östkusten.

Jag var på Obamas San Francisco-kontor igen idag och allt var lugnt på ytan. Det var lika mycket aktivitet som vanligt och det var som vilken dag i slutspurten som helst. Medan solen sken utanför, ringde jag upp osäkra väljare i Ohio. (Och endast en person jag pratade med nämnde stormen.) Men bakom kulisserna av kampanjen pågår febril aktivitet att ställa in aktiviteter och omdirigera resurser.

Utifrån ett kampanjperspektiv är det här en mardrömssituation. Mitt i slutspurten av ett väldigt jämt val blir det plötsligt väldigt svårt att nå vissa väljare—det finns fortfarande mycket problem med el, transport, och kommunikation i stormområdet. Sedan är det också svårt att hitta rätt ton i budskapet till väljare som har blivit personligt drabbade. Negativa attacker fungerar inte längre, men inte heller överdrivna välgörenhetsinsatser.

Det har varit mycket spekulation om stormen gynnar Obama eller Romney. Svaret är att det svårt att förutse, och det beror på vilken perspektiv man har. Man kan säga att nu blir det svårare för folk att gå ut och rösta i förtid eller på valdagen, och det kan bara vara till republikanernas fördel. Eller kan man säga att nu börjar paniken på allvar kring klimatförändringar och att stormen därför är till demokraternas fördel. Man kan säga att stormen hjälpa Romney när kampanjarbete står stilla, eftersom han just fått övertaget i opinionsundersökningarna. Eller man kan säga att stormen hjälper Obama, eftersom ingen kommer att se “federal government” som fiende igen efter statens insatsen.

Obama har fördelen att han kan återvänder  från rollen som kandidat till rollen som USAs ”commander in chief.” Det är inte läge just nu för brandtal och bussresor genom mellanvästern, utan krishantering och samarbete med FEMA (vårt räddningsverk) och delstaternas ledningar. Chris Christie, som är guvernör i det stormdrabbade New Jersey, har nu blivit en av Obamas största supportrar. Än så länge har Obama hanterat situationen helt rätt. Men det finns alltid svårigheter för en sittande president att visa rätt respons, både för Bush den äldre under orkanen Andrew, och George W Bush under Katrina.

Samtidigt ligger Romney rätt lågt just nu,  vilket också är rätt respons. Han är inte sittande president så det är svårt för honom att visa ledarskap i den här situationen. Några av hans kampanjkontor samlar in pengar och utrustning för att stödja stormens offer (vilket fått blandad kritik). Det var också bra att han ställde in sina kampanjevent under gårdagen. Innan han gjort det var det konstigt att se honom hålla sina kampanjtal på TV samtidigt som man följde stormens utveckling.

Hur som helst är det tråkigt att valets “October Surprise” har drabbat så många. Jag tänker på mina kompisar och familjen på andra sidan USA, samtidigt som jag jag skriver från ett soligt och dimmigt San Francisco. Det blir intressant att se vad stormen kommer att betyda för valdagen om mindre än en vecka.

 

 

Tredje Presidentvalsdebatt: 6 Saker som överraskade mig på West Coast

by

Här i San Francisco hör man bilarna utanför som tutar glatt och helikoptrar som cirklar omkring. Är det för att alla jublar över att Obama vann den tredje presidentvalsdebatten ikväll — och i överlag hela debattserien? Knappast. Alla tänker istället på en annan serie, World Series, som det älskade lokala laget SF Giants nu är på väg till. Deras match var samtidigt som presidentvalsdebatten, så troligtvis var jag den enda i hela Bay Area som istället tittade på politisk idrott.

Men hur som helst, det var en till spännande debattkväll med raska repliker.  Och om du missade hela jippot, för att du är Giants-fan eller sovande i Sverige, det var det här som överraskade mig:

  1. En inrikespolitik debatt eller en utrikespolitik debatt? Romney svängde gärna till inrikespolitiska frågor där han kände sig mer hemma. Man såg i hans glada ögon och hans leende hur kul det var att prata om hur Massachusetts har så bra skolor, även om det är orelaterat till frågan om Libyen eller Iran. Men det lät för mycket som om Romney pratade direkt från sitt kampanjtalsmanus från hans stora kampanjmöten och inte som ett direkt svar till en fråga.
  2. En till moderator som somnade. Moderatorn gjorde inte särskilt mycket, även om det inte var lika störande som i den första debatten, eftersom kandidaterna var skarpare idag och hade mer energi. Men det betyder att vi fick höra en hel del mer om lärare än man borde under en debatt om utrikespolitik.
  3. En Obama som vill fajtas, en Romney som vill flina. Obama kom med sitt ”A-game”. Romney såg trevlig ut, säkert, och stabilt, men levererade inte många ”knock-out”-smällar. Kanske var Romney nästan lite för försiktig ibland, troligtvis efter kritiken att det blev för hetsigt och konfliktfyllt under förra debatten. Enligt hans supportrar, var Romney mer värdig och presidentlik än Obama, men andra hävdar han missade öppet mål.
  4. Romney som fredsivrare. Gissa vem som sade under debatten: ” we can’t kill our way out of this mess.”  En viss duva som heter Romney.  Han försökte med ett budskap som skulle locka mittenväljare (och kanske alla kvinnor som inte tittade på de stora fotboll- och basebollmatcher under kvällen.) Han till och med attackerade Obama från vänster.
  5. “Hästar och bajonetter” är hetare än någonsin. Obamas bästa ”zinger” var när Romney sade att han vill expandera militären, och Obama var redo med en vass replik att det krävs mer än ”hästar och bajonetter.” Det fick ett eget liv i sociala media. Glöm alla snack om ”Big Bird” och ”binders full of women” från tidigare debatt. Skillnaden var att de andra replikerna var spontana felsägningar från Romney, och den här var en förberedd attack från Obama.
  6. Romney hade en stark början, men ett svettig slut. I början av debatten trodde man att Romney och Obama båda var så bra att ingen skulle segra över den andra. Både kandidaterna hade bra repliker och var fyllda med energi. Men under kvällens gång blev Romney alltmer osäker, och på slutet var det faktiskt synlig hur han svettades. (Det, kombinerade med hans ojämna laxrosa smink, fick mig att tänka tillbaka på Nixon-Kennedy debatten.)

Det kommer bli kul att se hur debatten påverkar opinionsundersökningarna under resten av veckan. Läs även vad jag och Svenska Dagbladet’s USA-panel har att säga här. Och glöm inte att följa mig på Twitter: @stockholmyankee!

5 saker som överraskade under andra presidentvalsdebatten

by

Rond 2 av Obama mot Romney är nu avklarad, och kvällens vinnare var Obama. Romney gjorde också en bra insats, och faktum var om han hade mött samma Obama som i den första presidentvalsdebatten så skulle han vunnit lätt. Men nu var det en mycket vassare Obama på scenen. Obama var mer ”på” jämfört med första debatten, mer medveten om sitt kroppsspråk och redo med snabba repliker.
Men efter Obamas sega och trötta framträdande förra gången—och efter mycket mer förberedelse inför ikväll– är man inte så förvånad att det gick bra för Obama den här gången. Men här är fem saker som faktiskt överraskade mig under presidentvalsdebatt #2:

1. Town-hall-format blev bortglömt.
Som jag skrev för CNN Sverige är det viktig att vara empatisk och knyta känslomässiga band med frågeställaren om man ska vinna retoriskt i ett town-hall-format. Men gång på gång glömde kandidaterna och moderatorn att det faktiskt var en vanlig medborgare med riktiga problem som ursprungligen ställde fråga. Romney och Obama var alltid noggranna att fråga efter personens namn, men deras svar var inte särskilt personliga och interaktionen med publiken var begränsat. Istället lade de mycket mer tid att ta konfliken med varandra. Om man tittar på tidigare presidentvalsdebatter som använder town-hall-format (särskilt den första mellan Bush-Perot-Clinton) så ser man en helt annan kontakt med publiken.

2. Millimeter-rättvisa blev plötsligt viktigt.
Särskilt Romney tappade mark i början av många svar genom att bråka med moderatorn om tids- och debattregler. Det är inte den person som får mest sekunder i svarstid som blir vinnare för TV-tittarna därhemma. Istället ger Romneys beteende ett intryck att han inte vill svara på frågan, eller inte har släppt ilskan över en tidigare fråga.

3. Moderatorn tog rollen som ”fact-checker”.
Det var redan en diskussion på gång efter den tidigare presidentvaldebatten (med en sömnig Jim Lehrer) samt vicepresident-debatten (med en Martha Raddatz med några ledande frågor) om hur stor roll moderatorn borde ha. Men nu gjorde moderatorn Candy Crowley faktakoll mot Romney mitt under debatten– i en fråga om Libyen och Obamas påstående i Rose Garden. Det var ett moment som överraskade både kandidaterna och publiken. Räkna med mer snack om moderatorens roll och neutralitet framöver.

4. Kina fuskar.
Vi fick höra om och om igen från Romney under debatten att Kina ”fuskar” och ” inte spelar enligt reglerna”. Ett påstående som fick många att höja ögonbrynen när han sade det under förra debatten, och nu var Obama redo med en bra replik. Men Romney tog upp det vid flera tillfällen under kvällen. Varför Kina blev hans största fiender är svårt att fatta. Med det luktar rätt xenofobiskt att ge såna svepande påstående om ett stort och komplext land som också råkar vara en av USAs största handelspartner.

5. Det blev en riktig fajt.
Om man skulle kalla Romney för ”trevligt” och Obama för ”trött” efter den första debatten, kan man nu kalla dem båda för arg. Konfliktnivån var hög och ibland var det riktigt obekvämt att ser hur kandidaterna bråkade och pratade i munnen på varandra. Det var också synd för att relativt få i publiken fick ställa sin fråga när kandidaterna fastnade i konflikt omkring vissa punkter. På gott och ont, har man kommit långt från debatten mellan Gore och Bush i 2000—när de båda sade ”jag håller med dig” om och om igen.

 

“Town-hall”-debatten ikväll!

by

Ikväll är det dax igen! Presidentvalsdebatten #2 mellan Obama och Romney. Jag kommer att twittra live här på plats i Kalifornien (följ mig på @stockholmyankee). Du kan även läsa vad jag och resten av SvDs USA-panelen tycker efteråt på www.svd.se.

Jag har också äran att vara veckans expertbloggare för CNN Sverige (gå med på deras Facebooksida http://www.facebook.com/CNNSVERIGE). Här kommer mina observationer för CNNs räkning om town-hall-formatet ikväll.

“Town-hall”-debatten är en utmaning för Romney och Obama

Ikväll kl. 21.00 lokal tid kommer Obama och Romney att mötas för en retorisk re-match i den andra presidentvalsdebatten.  Den här gången har debatten ett så kallat ”town-hall”-format, där vanliga amerikaner får ställa sina egna frågor direkt till kandidaterna. För att vinna i en town-hall-debatt krävs helt andra färdigheter än i en vanlig debatt. Räkna med en intressant och personlig kväll, och valets viktigaste debatt.

Med town-hall-formatet är det inte kandidaternas slagkraftiga påståenden som gäller, och inte heller hur väl de hanterar frågor från moderatorn. Kandidaterna måste i stället leverera fakta och logik med en rejäl dos känslor. Allt för att skapa förtroende bland de medborgare som ställer frågor – osäkra väljare utvalda av Gallup – samt bland TV-tittarna där hemma.

Town-hall som begrepp är ett ganska nytt fenomen inom politik (även om vi amerikaner har en lång tradition av town-hall-möten i våra småstäder). Den första presidentvalsdebatten i town-hall-format hölls så sent som 1992 mellan Clinton, Perot och Bush den äldre. Clinton var den som pushade hårdast för formatet, och tittar man på debatten från 1992 så förstår man varför.

Under den första town-hall-debatten visade Clinton en naturlig förmåga att knyta känslomässiga band med väljarna. Under debatten såg man hur Bush tittade ner på sin klocka, medan Clinton höll ständig ögonkontakt med den som ställde frågan. Bush hade också svårt att förstå en fråga om hur han var som person påverkade statsskulden, medan Clinton var redo med ett empatiskt svar kopplat till sin politik. Enligt en undersökning från CNN/USA Today efteråt, tyckte 58 procent av de tillfrågade att Clinton vann debatten.

Nu kommer Obama och Romney, två kandidater som båda kan betraktas som en aning distanserade och kalla, att mötas i det intima town-hall-forumet. Vem har bäst chans att lyckas i morgon?

Obama har fördel av att han har varit med i en town-hall-presidentvalsdebatt en gång tidigare, när han mötte John McCain 2008. Det gick bra för Obama då, mest för att McCain var mer van med sina egna town-hall-kampanjevent, där publiken bestod av endast republikaner. Men som vi såg i förra valrörelsen är Obama bäst i stora arenor med förberedda tal. Han har det svårare med mindre evenemang med spontana frågor.

Romney har också haft svårigheter med spontana frågor, men han fick erfarenhet från sina ”Ask Mitt Anything”-möten under primärvalet.  Men risken är att Romney drabbas av samma problem som McCain – publiken bestod mest av supportrar.

Just nu förebreder sig båda kandidaterna för fullt på varsitt debattläger. Det kommer bli spännande att se vem som vinner i ett format som varken Obama eller Romney behärskar bäst.

Rond 1: Romney

by

På min TV-skärm

Ikväll var det första presidentdebatten, och vinnare av rond 1 var Romney. Han var pigg och påläst och
mötte Obama hela tiden med ett lätt leende. I ett långdraget debattformat (vad höll moderatorn Jim Lehrer på med?) var Romney tydlig att förstå. Han hade många koncisa punkter och aktuella exempel. Det märks att han har hårdtränat de senaste månaderna. Han lyckades undvika de flesta fallgropar han föll i under primärvalsdebatt.

Som kontrast var Obama mer trött och betedde sig som han helst ville vara någon annanstans. Han lät för akademisk, och det märks att som sittande president det har varit ett tag som han har varit tvungen att ta debatt. Men det var ingen katastrof och han lyckades hålla lugnet.

Inom republikanska kretsar är det vissa som påstår att Romney gav det bästa framträdandet av en GOP-kandidat någonsin. Det låter lite överdriven, men jag är säkert att Obama helst skulle ha mött en opponent som McCain (kommer du ihåg McCains argument som inte alltid hängde ihop och börjat med “my friends”?)

Samtidigt hör man många som verkar helt förvånade att Romney segrade. Men det var ingen stor överraskning, utan snarare ett klassisk recept—en underdog som hårdtränar, och en comeback-berättelse som media älskar.

Även om han gav de bästa retoriska svaren, så är det fortfarande så att Romneys planer inte håller helt. Och vi har alla sett många första debatt (från Mondale till Kerry) där den som vinner debatten inte vinner valet.

Debattdax del 1!

by

Idag är det debattdax! Den första presidentdebatten är en viktig chans för kandidaterna att visa upp sin personliga sida och prata direkt till väljarna. Det finns möjligheter för en Romneyrevansch, och kvällen kan vara en stor “comeback” för honom.

Jag kommer att bänka mig framfören TVn kl 18 Pacific Time för att kolla på livesändning, precis som 50 miljon andra amerikaner. Det är en som en SuperBowl-kväll för oss politik och retorik-nördar. Vissa ord och intryck från tidigare debatt lämnade stora intryck hos väljarna—allt från när George Bush tittade på klockan till Al Gores högljudda suck till Obamas påstående att Hillary Clinton var “tillräckligt sympatisk.”

Både kandidaterna har förberett sig intensivt i flera månader. Formatet är dessutom unikt—annars handlar slutspurten mest om välregisserade events med förberedda tal.

Vem har störst chans att övertyga?

Obama har inte varit med i en debatt i flera år, och har jobbat hårt för att korta ner sina svar. Det finns en risk att han kan låter akademisk och arrogant.

Romney har haft mer träning i en långdragen primärvalssäsong med flera debatter och opponenter. Han har dessutom mer tid nu än en sittande president att förbereda sig.

Läs vad jag och SvDs USA-panel har att säga inför debatten här.